Sjukvårdens pengar försvinner i systemets svarta hål

Regionerna fick 6 miljarder kronor i vårändringsbudgeten för att förhindra uppsägningar av vårdpersonal och korta vårdköerna. Men nästan ett halvår senare undrar vi vart pengarna tagit vägen och varför resultaten uteblivit, skriver Madina Refoi, Läkare, skribent och fellow vid Tankesmedjan Synaps i Dagens Industri.

Regeringen inleder hösten med svaga opinionssiffror, och höstbudgeten anses vara ett avgörande verktyg för att vända trenden. Samtidigt har många regioner haft en tuff sommar, trots det generösa stödet från vårbudgeten.

Väntetiderna för besök och operationer är fortfarande långa, och det är svårt att se var det riktade statsbidraget faktiskt har använts. Nyttan av miljardbidraget går att ifrågasätta när det inte heller finns någon konkret plan för hur och när regionerna ska använda det ekonomiska tillskottet.

För att bidraget ska bära frukt krävs att staten ställer krav på regionerna. Vården är svagt styrd på central nivå eftersom staten inte kontrollerar skatteintäkterna och därmed saknar kraft att styra och reglera vården efter nationella behov. Parallellt är den operativa delen överreglerad av politiska och administrativa strukturer på regional nivå.

Att Sverige har problem med ofattbart långa vårdköer är ingen nyhet. Detta trots att vi har fler läkare och sjuksköterskor än de flesta andra EU-länder. Från alla håll hörs larm om att vården går på knäna och enligt många stavas lösningen mer pengar. Tillskottet under vårbudgeten är ett av många exempel, men faktum är att alltmer av samhällets resurser går till just vården.

Sjukvårdens andel av BNP har ökat från 5,5 procent år 1970 till 10,5 procent 2022, med utgifter från knappt 250 miljarder kronor till över 400 miljarder kronor bara de senaste 20 åren. De ökade kostnaderna har flera komplexa orsaker. Vanliga förklaringar inkluderar demografin med en åldrande befolkning, nya dyra läkemedel, kostsam medicinsk teknik och ökande efterfrågan. Kanske ännu viktigare faktorer är den omfattande utökningen av vad som anses vara vårdens uppgift, samt ett utbrett användande av onödiga medicinska insatser.

Men alla politiker som fortsatt kräver mer resurser till vården bör först svara på frågan: hur använder vi de 400 miljarder som redan finns? Tro det eller ej, men ett av sjukvårdens problem fortsätter att vara ett överflöd av pengar. I en värld där alla alltid ska få allt kommer kostnaderna onekligen att skena. Förnuftigt resursutnyttjande blir därför viktigare än mer resurser. Då bör vi snarare se över styrningen och efterfråga en mer genomtänkt verksamhet – där vi får rätt kompetens att jobba med rätt sak och hittar medel för effektivisering.

För att uppnå det efterfrågar vi politiska styrsystem som premierar kontinuitet, professionellt ansvarstagande, av-byråkratisering och en större tillit till professionerna. Detta kräver ett bevarat samhällskontrakt och en tydlig ledning – eller framför allt resultat och mätbara effekter av de ekonomiska investeringar som utförs.

Snart halvvägs in i mandatperioden ger ställningen i blocken försprång för oppositionen med ungefär 6 procentenheter. När finansminister Elisabeth Svantesson presenterar höstbudgeten i mitten av september blir det upp till bevis för Tidöregeringen att inte begå vårens misstag igen.

För så länge regeringen fortsätter pumpa in miljarder i en ineffektiv organisation kommer vi på ”golvet”, gång på gång, undra varför köerna växer medan pengarna bara försvinner i systemets svarta hål.

Madina Refoi, Läkare, skribent och fellow vid Tankesmedjan Synaps