Svensk landsbygd brottas med utmaningar som minskad service – exempelvis har vi kunnat följa debatten om byskolor som läggs ned – utflyttning och en åldrande befolkning. Hälsoskillnaderna är också betydande om man jämför med andra delar av landet. Till exempel skiljer sig livslängden kraftigt åt beroende på var man bor. Nu har ett nytt hot seglat upp mot landsbygdens rätt till vård – en centralisering av fristående läkare.
I dag finns det läkare som finansieras genom en nationell taxa, men med egna patienter och med stor individuell frihet. Det är liknande småskaliga mottagningar som ofta lyfts fram som ett föredöme och många patienter uppskattar den personliga kontakten. Nu föreslår en statlig utredning att dessa ofta egenföretagande läkare ska avvecklas.
Intentionen i utredningen ”Uppdrag att möjliggöra bättre tillgång till hälso- och sjukvård i hela landet genom främjande av etablering i glesbygd” är god: att göra vården mer jämlik. Det är en väsentlig sämre tillgång på vård i glesbygden och särskilt för de äldre.
Nära var tredje vårdbehövande äldre som har särskilt boende menar att det är svårt eller mycket svårt att få tag på sin läkare i dag, enligt Socialstyrelsens äldreenkät 2022.
Även om tekniska framsteg har underlättat distanskontakter behöver läkare fortfarande kunna lyssna på ett hjärta eller titta ned i halsen. Tyvärr landar utredningen fel i sitt förslag om att Lagen om läkarvårdsersättning (LOL) ska avskaffas, något som bland annat skulle innebära ett avskaffande av glesbygdsläkare.
Förslaget är resultatet av ett framgångsrikt lobbyarbete från regionernas sida. De har länge haft problem med konkurrensen och upplevt att det är svårt att kunna kontrollera läkarna på samma sätt som exempelvis läkarna vid regiondrivna vårdcentraler. Utgångspunkten för regionernas tankemodell är att alla vårdcentraler ska vara likadana, alla ska erbjuda samma vårdutbud och alla ska vara lätta för regionerna att kontrollera. Det ger i teorin mindre administration, men det tar inte hänsyn till den verklighet där många lokala glesbygdsläkare i stället riskerar att försvinna.
Utöver att stänga ned alla fria läkare mitt i byn, som följt familjer under lång tid, innebär också utredningens förslag att alla specialistläkare som arbetar på nationella taxan ska avskaffas. Detta är ett särskilt hårt slag mot patienter inom psykiatrin, där många patienter har svårt att anpassa sig till stora vårdenheters strukturer och bristande tillgänglighet. Verkligheten är att många patienters direktkontakt med specialistläkare försvinner när alla ska jobba likadant i regionens givna mallar.
Vi måste vara ärliga med målkonflikterna i svensk sjukvård. Det går inte ha den bästa specialistvården i varje region och därmed kommer vi som patienter att behöva resa mer, för att få god vård i tid. Men det bör inte gälla våra husläkare, som tvärtom ska vara mycket tillgängliga och helst ha god kännedom om sina patienter. Den statliga utredningen gör det bästa till det godas fiende.
I dag arbetar många av dessa fristående läkare i storstäderna, men genom att rikta om delar av dagens stora glesbygdsstöd till att särskilt finansiera byläkarna skulle detta kunna ske utan att de totala kostnaderna ökar. Regeringen bör därför med hänsyn till Tidöavtalets särskilda satsning på glesbygdsvård slänga utredningsförslaget och tvärtom öppna för särskilda statligt finansierade glesbygdsläkare. En ny reglering bör dock särskilt säkerställa att risker för felaktig förskrivning eller fakturering minskar.
Läkare på nationella taxan har både hög produktivitet, med många besök per specialist, och hög kontinuitet. Det är små, kostnadseffektiva enheter med hög flexibilitet och självbestämmande för personal och läkare. Inte bara är det många patienter som vill söka vård på ett sådant sätt. Det har även visat sig vara ett bra sätt att få äldre läkare att kunna verka längre medicinskt när det finns alternativ till regionens större vårdenheter.
Det kan finns goda skäl att uppdatera vissa delar av lagstiftningen för nationella taxan, exempelvis för bättre uppföljning. Det är dock viktigt att poängtera att Sverige befinner sig i ett läge där vi har allt fler läkare som träffar allt färre patienter. Därför behöver vi förstärka, inte stänga ned, de läkare som träffar flest patienter – även om det skulle skava lite hos någon regionbyråkrat.
Det skriver Gustaf Drougge i Dagens Medicin.