Moralism drabbar feta hårdare än diabetiker

För första gången i världshistorien har det öppnats en möjlighet för att få slut på fetmaepidemin. Det bör vara efterlängtat i en värld där nedsatt hälsa är synonymt med begränsad frihet. Men istället ställer vi moraliska avsikter över medicinska nödvändigheter och samhällsnytta.

Vården av övervikt och fetma har länge saknat effektiva behandlingar. Med diabetesläkemedlet Ozempic verkar väntan vara över. Bakom framgången står den danska läkemedelsjätten Novo Nordisk. Även om läkemedlet varit känt i några år, är det fram till nyligen som den gjort genombrott som bantningsmedel. Preparatet minskar hungerkänslor och leder till betydande viktnedgång, till synes utan någon möda.

Efterfrågan på Ozempic har skapat en global bristsituation. Svenska apotek har nästan tomt på lager, och trots oavbruten produktion är tillgängligheten otillräcklig för att möta den höga efterfrågan. I Sverige sker förutom en moraliserande debatt om hur det är att vara tjock kontra smal, också en vädjan om att inte förskriva läkemedlet till personer utan diabetes. Något som den fria förskrivningsrätten möjliggör i dag.

Här träffar vi den ömma punkten – för en del av kritiken som förs när Ozempic förskrivs till överviktiga – bygger på att sprutan är en för lättvindig lösning på viktnedgång, samt att det finns risk för att hälsosamma matvanor och motion ersätts med läkemedel. Detta är naturligtvis ett faktum, men också ett kontraproduktivt sätt att argumentera när samhället inte förmår ändra sin inställning till livsstilsförändringar.

Forskning pekar på att det inte finns tecken på att fetmatrenden kommer avstanna. Dessutom går vikten av “personligt ansvar” också att applicera på diabetespatienter, då goda levnadsvanor kan bibehålla ett stabilt och förbättrat blodsockerläge, trots att man tar bort ett viktigt läkemedel som Ozempic.

Vi har alltså hamnat i ett läge där etiken krockar – två kroniska folksjukdomar ställs mot varandra, där den ena anses mer ändamålsenlig. Med en sådan polarisering kan man även väga samhällsnyttan gentemot varandra. I Sverige har över 500 000 personer diabetes, varav cirka 90 procent har typ 2. Sjukvårdens och samhällets kostnader för typ 2 diabetes beräknades till nästan 18 miljarder 2020. Detta kan sättas i relation till den betydligt högre årliga kostnaden för fetma, som beräknas till 70 miljarder, och där över hälften av den svenska befolkningen har övervikt eller fetma.

Ozempics roll i att minska hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och diabetes markerar en annan fallgrop att argumentera emot Ozempic som viktminskningsmedel. Med bakgrund till att övervikt ökar risken för diabetes – ger det sjukvården förutsättningar att arbeta preventivt mot sjukdomen.

Ozempic och liknande läkemedel kommer alltså inte bara att vända den globala trenden av fetma, utan även minska sjukvårdskostnaderna på sikt. För att ett subventionerat läkemedel inte ska utnyttjas för bagatellartade ändamål som “beachbody 2024”, är det betydelsefullt att förbättra diagnostiska metoder för fetma och övervikt så att vi tydligt kan identifiera vilka individer som behöver behandling.

Inom ramen för detta anser jag att vi i framtiden ska kunna förskriva Ozempic eller motsvarande till patienter med fetma och övervikt på samma vis som vi behandlar högt blodtryck och andra vanliga folksjukdomar. Annars missar vi vinsterna för enskilda men även för samhället i stort. För med dagens för ensidiga fokus försummar vi möjligheterna till en god och jämlik hälsa.

Madina Refoi
Läkare, skribent och fellow på Tankesmedjan Synaps

Debattartiken publicerad i Expressen