Den nya jämställdhetsministerns första åtgärd borde vara att se över Jämställdhetsmyndighetens framtid. Efter sex år av kostsam verksamhet utan mätbara resultat, särskilt inom kvinnors hälsa där bristerna är som störst, är det dags att prioritera om, skriver Madina Refoi i Expressen Debatt.
När Jämställdhetsmyndigheten inrättades av regeringen Löfven 2018 var ambitionen att samordna och främja jämställdhetsarbetet i Sverige. Men efter sex år av opinionsbildning, utredningar och samordnande insatser har resultaten uteblivit – inte minst inom det område där jämställdheten brister som mest: kvinnors hälsa.
Trots detta tilldelas myndigheten över 100 miljoner kronor årligen i skattemedel.
Även om svensk sjukvård i teorin är jämlik, vittnar både forskning och vardagserfarenhet om något annat. Kvinnor får vänta längre på diagnos, möts i högre grad av misstro vid smärta och lider i större utsträckning av underbehandlade sjukdomar.
Bara en procent av världens medicinska forskningsmedel går till kvinnorelaterade sjukdomar, trots att tillstånd som endometrios, lipödem och havandeskapskomplikationer påverkar miljontals kvinnor. Det är ett samhällsmisslyckande.
Det talas ofta om prioriteringar i politiken. Om att resurser är begränsade och måste användas där de gör störst nytta. Samtidigt upprätthåller staten myndigheter vars insatser i praktiken har marginell effekt mot sitt uttalade syfte – trots att vi vet att män och kvinnor upplever symtom olika, svarar olika på behandling och har skilda behov i vården.
Att skapa en mer jämställd sjukvård förutsätter att vi tar dessa biologiska skillnader på allvar och inte förminskar dem till en fråga om sociala konstruktioner.
Jämställdhetsmyndigheten lyder under regeringen och ytterst under jämställdhetsministern. Nu har jämställdhetsministern avgått och ersatts. Det innebär en möjlighet för regeringen. Här vilar ett ansvar på statsminister Ulf Kristersson. Det är han som leder regeringen, och det är han som har mandatet att ompröva Jämställdhetsmyndighetens existens.
Inte rimligt
Det bör nu vara en självklar del av uppdraget för nästa jämställdhetsminister Nina Larsson (L) att se över myndighetens framtid – med målet att avveckla den. För det är inte längre rimligt att över 100 miljoner kronor årligen används för att opinionsbilda om kön som social konstruktion, samtidigt som kvinnors sjukdomar förblir eftersatta.
Att avveckla Jämställdhetsmyndigheten och i stället öronmärka dess budget för forskning om kvinnors hälsa vore ett tydligt steg i rätt riktning. Det är en reform som inte bara stärker vården, utan som minskar gapet mellan män och kvinnors hälsa – och frihet.
Regeringen behöver prioritera kvinnors hälsa framför ideologisk symbolpolitik. En ny minister ger en unik möjlighet till omprövning av tidigare beslut.
Av Madina Refoi
läkare och fellow vid tankesmedjan Synaps