Den passerade tämligen obemärkt förbi, nyårsdagen – den dag på året då flest människor tar sitt liv. Självmord är en vanlig dödsorsak, i vissa åldersgrupper den vanligaste, som varje år kräver många liv i vårt land, och samtidigt en skrämmande död förknippad med skam och tystnad. Även döden omges av en sorts moralism.
Att överväga självmord som en lösning på sitt lidande innefattar alltid en existentiell dimension. I individualistiska kulturer, dit den svenska i högsta grad hör, lyser existentiella samtal med sin frånvaro. Många lever som om de vore odödliga, vi strävar efter att undvika åldrandet och ajournerar döden, samtidigt som vi regelbundet konsumerar berättelser om den fiktiva döden. Ämnet hanteras genom kulturella uttryck, men verkliga samtal om död och existens undviks. Det skulle kunna kallas för en paradox.
Kulturella myter och tabun påverkar fortfarande i hög grad människors syn på självmord. Historiskt har avståndstagande från självmord institutionaliserats genom rättsväsende och kyrka, som haft betydande inflytande över människors liv. Den som tog sitt liv fick en förödmjukande begravning. Den ansågs ha begått ett moraliskt brott och skulle straffas även efter döden. Självmord har även varit olagligt i många länder. Först i mitten på 1800-talet avskaffades det som en kriminell handling i Sverige. Det har därtill funnits en utbredd mytbildning och rädsla för ”smittoeffekter”. Werther-febern som följde på utgivningen av Goethes brevroman ”Den unge Werthers lidande” i Tyskland i slutet av 1700-talet är kanske det mest kända exemplet.
Dagens sjukvård fokuserar i huvudsak på den biologiska aspekten av sjukdomar. Mät- och observerbara fysiologiska komponenter står i fokus. Medan andra tillstånd renderar mindre uppmärksamhet och lägre status. Detta har delvis bidragit till försummandet av psykiska hälsoproblem.
Tystnaden präglar också det bredare offentliga samtalet. Självmord blir en fråga på agendan nästan enbart efter nyheter om kända personer som avslutat sitt liv. Karin Boye, Vilhelm Moberg, Ted Gärdestad och Tim ”Avicii” Bergling utlöste kollektiva sorgereaktioner som underminerar tabut. Kunskapen har ökat, men självmordet är likväl omgärdat av stigma, falska föreställningar och tystnad. Tystnaden hindrar människor med självmordstankar att dela dem med andra, den kan spä på den ofta redan påtagliga upplevelsen av isolering och övergivenhet. Den kan få människor som lider av psykisk ohälsa att undvika att söka adekvat hjälp. Att tala om självmord och självmordstankar är alltså en kraftfull handling som i förlängningen kan rädda liv.
För det är inte en särskild personlighetstyp som suiciderar, även om vissa sociala grupper kan vara statiskt överrepresenterade. Självmord bör ses för vad det är: den yttersta konsekvensen av psykiskt lidande, svåra livsförhållanden eller kriser. Alla har ett ansvar, också privatpersoner och civilsamhället. Värdet av mänsklig omtanke ska följaktligen aldrig underskattas.
Självmord är en stor samhällsutmaning som kräver olika angreppssätt. Mediernas narrativ är betydelsefullt. Lite skrivs om självmord, utöver då när kända personer dött för egen hand. Men sensationsjournalistik bör undvikas. Det förhärskande fokuset på individens personliga berättelse leder till en obalanserad beskrivning av verkligheten där underliggande strukturella orsaker förbises eller undermineras. Det påverkar kulturen och bäddar för en bristande förståelse av de samhälleliga faktorer som orsakar självmord.
Här har politiken också ett ansvar, men politikernas passivitet kring suicidprevention har länge underblåst stigmat. I den nationella strategi som för psykisk hälsa och suicidprevention krävs förutom utveckling av ett etablerat samarbete mellan olika samhällsaktörer, en storsatsning på att öka tillgängligheten till psykiatrin och utvidga resurser för forskning. Kunskap om psykisk hälsa och självmord måste införas i undervisningen i skolan.
Jag efterlyser ett seriöst samtal som på allvar tar sig an den tidlösa frågan om mänskligt lidande framför allt inför den vi kan förvålla oss själva. För ett sådant pågår faktiskt inte i dag.
Madina Refoi
Publicerad på DN Kultur.