En utredning behövs för att hitta orsakerna till varför Socialstyrelsen gick med på att införa den kontroversiella diagnosen utmattningssyndrom. Det har aldrig varit någon sjukdom, skriver Isac Riddarsparre i SvD Debatt.
När Åsa Kadowakis expertgrupp på Socialstyrelsen år 2007 ställde sig skeptisk till utmattningssyndrom som orsak till långvarig sjukskrivning, anklagades myndigheten för att ”torgföra en antihumanistisk ideologi”. Nu, när diagnosen till sist ser ut att avskaffas, får hon upprättelse nästan 20 år senare.
Utmattningssyndrom infördes som en slags experimentdiagnos 2005, i väntan på att forskning skulle bekräfta sjukdomens existens. Tanken var att långvarig stress kopplad till arbetsplatsen var en sjukdom i sig. Mer än 20 år senare kan vi konstatera att experimentet misslyckats. Fler än 150 000 patienter fick skadliga och ofta långa sjukskrivningar, och forskningen har ännu inte kunnat bevisa någon sjukdom. Diagnosen försvinner 2028. Regeringen borde nu tillsätta en utredning för att se vad som gick fel – för att undvika att misstaget upprepas.
Diagnosen utmattningssyndrom är nämligen bara toppen av ett isberg. Stressrelaterad ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning (sjukskrivning bortom 60 dagar). Utmattningssyndrom är förvisso den vanligaste diagnosen i denna grupp, men flera andra diagnoser används i sjukskrivningsärenden med samma motivering, det vill säga att stressiga arbetsmiljöer utgör sjukdom. 86 procent av långtidssjukskrivningarna för psykisk ohälsa generellt går att spåra till arbetsplatsproblem.
När diagnosen infördes existerade knappt utmattning i det allmänna medvetandet. Bara hundra patienter sjukskrevs årligen innan Socialstyrelsen efter kritik gjorde om reglerna 2008. Därefter steg sjuktalen dramatiskt. Bara 2023 var det 17 000 långtidssjukskrivningar i diagnosen.
Vården har minimala möjligheter att faktiskt åtgärda de här problemen. Läkaren har få behandlingsalternativ. Det saknas vetenskapligt stöd för till exempel KBT. Mediciner tar inte bort en stressig arbetssituation. En läkare kan inte heller beordra en patient att byta jobb, styra upp livspusslet, eller att kollegorna på arbetsplatsen ska sluta mobba patienten.
Sjukskrivning, ett vanligt grepp i sammanhanget, lindrar kanske lidandet för stunden – tar bort den jobbiga arbetsplatsen – men utgör ingen lösning på den underliggande orsaken.
Faktum är att sjukskrivningarna skadar patienterna: självmordsrisken är åtta gånger högre vid sjukskrivning, och patienternas ekonomiska utsikter försämras. Den verkliga behandlingen – till exempel att säga upp sig och söka nytt arbete – riskerar att hamna i skymundan.
Den som varit stressad under lång tid eller som rentav varit sjukskriven för utmattningssyndrom kanske känner sig ifrågasatt av den här texten. Därför är det viktigt att förtydliga: lidandet på en dålig arbetsplats är verkligt. Ångesten, sömnbesvären, och orkeslösheten likaså.
Men det rör sig inte om en sjukdom. De här symtomen är obehagliga men normala kroppsliga reaktioner på stress, precis som tårarna och ångesten när en nära anhörig går bort. Och bara för att lidandet är normalt betyder inte det att boten är självklar eller enkel. Att byta jobb eller se över sitt livspussel är svåra processer, men individen själv är till sist den enda som kan ta sig an det arbetet.
En utredning kan hitta grundorsakerna till varför Socialstyrelsen gick med på att införa en kontroversiell diagnos, och varför Försäkringskassan lät sig styras av en liten grupp läkare som råkade ha syndromet som sitt intresseområde. En tydligare skillnad mellan sjukdom och lidande vore hjälpsam i vården, liksom starkare krav på vetenskaplig förankring även i sjukskrivningsärenden.
Sveriges arbetare förtjänar en vård som ställer upp och levererar goda, effektiva behandlingar. Sjukvården ska inte göra sina patienter sjukare än vad de är, genom åtgärder som förvandlar normalt mänskligt lidande till långdragna sjukförlopp. Det är att göra patienten en enorm björntjänst, oavsett hur goda avsikterna är från början.