Region Stockholm spelar ett cyniskt spel med kvinnors hälsa. Om vi ska främja kvinnors hälsa och jämställdhet måste vi öka tillgängligheten där kvinnors behov, egenmakt och valmöjligheter står i centrum, skriver Madina Refoi, läkare, skribent och fellow vid Tankesmedjan Synaps i Dagens Industri.
En våg av nedläggning av kvinnosjukvård sker just nu i Region Stockholm. Invånare i regionen med läkarbedömda gynekologiska besvär, kan snart inte räkna med den vård som tidigare var tillgänglig. När udden riktas mot kvinnors valfrihet blir resultatet inget annat än sämre vård och kvinnofientlig politik.
Region Stockholms ledning vill flytta och lägga ner välfungerande vård av rent ideologiska skäl. Driftsform och politik sätts före tillgänglighet, kvalitet och valfrihet för patienterna. Det som nu sker är också en direkt försämring av jämställdheten i vården. Kvinnor i Stockholm kommer få sämre vård.
Kvinnosjukdomar är sedan långt tillbaka i historien underprioriterade, samtidigt som kvinnor i dag konsumerar 20 procent mer sjukvård än män. Det kan dels förklaras med kvinnors barnafödande, men även en större incidens i psykisk ohälsa. Att då avveckla flera gynekologiska verksamheter och ätstörningsenheter minskar tillgängligheten och missgynnar kvinnors behov.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen och den etiska plattformen för prioriteringar ska de som har störst behov och svårare sjukdomstillstånd prioriteras högst i sjukvården. En patientgrupp som har hög prioritet i sammanhanget är exempelvis kvinnor som ska genomföra abort.
När gynmottagningar flyttar in på akutsjukhusen riskerar den ökade efterfrågan på abortvård skapa undanträngningseffekter som nedprioriterar och försenar vård för andra gynekologiska besvär, som endometrios eller fertilitetsutredning. Men även den vården omfattas av vårdgarantin, patientens lagstadgade rätt att få vård inom 90 dagar. Det är inte rättvist att försämra endometriosvården för att man av ideologiska skäl vill stänga privata gynmottagningar.
I Region Stockholm utfördes år 2022 5657 operationer i kvinnokirurgi i slutenvården och 50 226 i öppenvården. Det är med andra ord stora volymer som nu påverkas av de snabba och bristfälligt analyserade förändringar som sker.
För att säkerställa en stabil bemanning av vårdplatser och en god tillgänglighet för patienter är den öppna specialistvården optimal. Men än så länge finns ingen plan för hur akutsjukhusen ska ta hand om de växande vårdköerna och minskade utbudet till specialistkompetens när privata utförare fasas ut. Omorganiseringen saknar alltså risk- och konsekvensanalys och är en helomvändning från tidigare strategi om att avlasta akutsjukhusen.
Det rödgröna styret motiverar förändringarna med att regionens kostnader dragit iväg genom ”överkonsumtion av vård”. Men det är dock svårt att föreställa sig att kvinnor skulle söka hjälp hos en gynekolog utan goda skäl. De ökade kostnaderna beror snarare på att fler får vård i tid, vilket rimligtvis bör betraktas som en framgång.
När udden riktas mot privata vårdgivare, som anklagas av politiker för att erbjuda för stor tillgänglighet bör frågan vändas tillbaka till politiken: Är inte det främsta problemet att många inte får vård i tid? Om politiken inte är nöjd med den exakta avtalsformen eller nuvarande upplägg i enskilda vårdval finns goda möjligheter att löpande justera och förbättra. Men det som nu görs i Stockholm är en återgång till ett sjukvårdens motbokssystem, där patienterna får ta en kölapp och snällt vänta på sin tur. Det kan naturligtvis innebära en initial besparing för regionen. Men risken när människor inte får den vård de behöver, är att kostnaderna ökar på annat håll, både i form av sjukskrivningar och i form av ökade kostnader i andra delar av sjukvårdssystemet. När vi inte får en tid hos vårdcentralen eller närakuten söker vi oss vidare till akuten.
Region Stockholm spelar ett cyniskt spel med kvinnors hälsa. Om vårdutbudet minskar får vi ett ökat lidande i befolkningen. Fler kommer drabbas av följdkomplikationer och färre kommer arbeta. Om vi ska främja kvinnors hälsa och jämställdhet måste vi öka tillgängligheten där kvinnors behov, egenmakt och valmöjligheter står i centrum, och där systemet anpassar sig efter dessa behov. För så är det inte i dag.
Kvinnosjukvården lyfts fram som en prioriterad fråga på nationell nivå. Landets största region borde ta sin del av ansvaret.
Madina Refoi, läkare, skribent och fellow vid Tankesmedjan Synaps.